Jag är Kristen!

så, nu var det sagt och skrivet. varför har man någonsin tvekat på att svara på frågan,är du kristen? kanske har man tvivlat just då. men största delen av mitt liv har jag ändå varit troende, det är ju liksom endel av mig. så varför ska jag vara så blek med att säga det. när jag är så färgstark i allting annat.

jag är så beroende av närhet, jag får väl vad som är lagomt för en "vanlig" människa, men det är inte nog för mig. kanske om jag blir tryggare i min tro och inte "skäms" för den på något undan gömt plan så kanske jag skulle bli mättad på något sätt. jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag liksom kan inte få nog. jag saknar alla: två minuter i mammas knä, alla godnatt kramar från pappa vid datorn, att ligga sked med Debbie i soffan, krama Sarah, rufsa ante i håret när han sitter vid datorn, mysa med amanda i knät, ligga i antes säng när han är borta med Imbum. och att vara hemma hos mormor. jösses, så olika typer av närhet kan saknas. att jag kan bli så beroende av närheten på ett sånt sätt så jag saknar den så den gör ont i mig.

i och med skolgången här och att jag gått och blivit kär har jag samlat på mig mer "närhetsberoenden", jösses jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. även fast jag har folk omkring mig så saknar jag dem på något sätt. det är konstigt. jag undrar vart jag vill komma med det här inlägget. jag antar att jag framstår som en mysko typ. fast det är jag ju också, men jag är älskad. och jag är rentav vacker, eller jag kanske inte tycker det själv. men efter som jag är skapad till Guds avbild så måste jag ju vara det hur jag än ser ut..jag har börjat tänka på det mer och mer. så många år som jag har låtit gått till spillo, genom att rent av hata mig själv, varför har jag varit så? jag har ju mot sagt min tro helt och hållet. har jag haft rätten att kalla mig kristen? att skada ett av Guds barn som han älskar så mycket, det måste ju bara värkt i honom när han såg på mig, att något som är skapat till hans avbild som sedan inte trivs med det utseendet. vad har jag gjort egentligen. men jag har ju fått mina straff, för att minnas mina felsteg. en störd kroppsuppfattning att leva med, det är nog något som jag får jobba med varje dag resten av mitt liv. jag hoppas det kan försvinna någon dag. jag vet att Gud har iallafall förlåtit mig, och jag är så tacksam att han hjälpte mig ur det. att han gav mig styrkan att orka välja livet.
nej, jag ska inte börja dra upp gamla saker.
men jag var på ungdomssamling idag på Efs som fick mig att tänka till lite.
Gud är God.
nu ska jag sova.
fridens.
kärlek<3
/Mariah  


På dig min Gud förtröstar jag
När oron skymmer min morgondag
För jag vet du är trofast emot mig
När svårigheter omger mig
Så är jag ändå trygg hos dig
För jag vet att du aldrig lämnar mig


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0