jag är ett levande exempel.

hur ska jag kunna hålla relationer levande längre. när det blir jobbigt har jag rymt ivanliga fall, eller bara byggt upp en fasad att allt är bra. just nu känner jag mig bra instängd, neddragen i den onda cirkeln igen. det tog en sådan lång tid att ta sig upp sist så jag är rädd. ja, just nu är jag rädd för livet. jag är rädd för att stöta bort folk så det slutar med att jag är ensam. och, visst det är bra att jag säger ifrån men sedan är det jag som ligger med fetaste ångesten på kvällarna och tänker att jag kunde vara så dum. men ibland så rinner bägaren över, och det tar verkligen ett bra tag innan det gör det för mig.
jag får be om ursäkt över att de senaste inläggen har haft en negativ ton i sig rakt igenom. visst det händer väl inte bara tråkiga saker för mig på dagarna men, när det är något som ligger och knager mig i bakhuvudet så är det som jag går i en dimma hela dagarna, jag är bara trött och matt. om jag visste när jag var liten att det skulle bli så här när man vart äldre så skulle jag göra vad som helst för att hålla kvar vid det gamla. frågan är om allt det här pågick även då, fast då var man så naiv att man inte ville/eller rent av inte såg att det fanns problem i världen.
förlåt alla, att jag är som jag är ibland. jag antar att det är en av mina dåliga sidor, att jag inte vill se problem utan jag vill lägga dem åt sidan och leva vidare.
jag har alltid varit den här vännen som folk har ringt till när de vill ha en pajas med känns det som. när jag har haft mina dåliga dagar och inte orkat vara "glada mariah" då har människor undrat om det har hänt någonting. visst det kanske har hänt någonting, men oftast är det musten som har gått ur en för ett tag.
det är ingen egentligen som känner mig, jag berättar vissa delar för vissa personer men det är aldrig någon som riktigt vet vem jag är, eller jo... den fantastiske Gud Fader vet ju det. men det är ingen här. jag antar att jag är för svår att lära känna, jag har väl en fasad som säger att jag heter Mariah är den där glada människan som har en perfekt familj och levt ett problem fritt liv. jomen visst, det är är ju så sant som att jag heter Sven.
Visst, jag har fått höra att min gladhet värkar falsk för att den håller i sig, och att jag kan ju inte vara lycklig hela tiden. men det är sant jag är inte lycklig hela tiden. men jag har känt hela mitt liv att det har varit mitt uppdrag från Gud att glädja andra. fast nu känns det som jag har kommit i en svacka, det är något som har gjort att mitt positiva jag har försvunnit. att all motivation är helt veck. jag ska jobba på det, jag ska komma tillbaka. för jag gillar inte den jag är idag, eller vissa delar. men ni förstår vad jag menar.

jag saknar folk det ska ni veta. jag är elak att jag inte hör av mig. men ni betyder mycket.

Gustav Jacobson, jag älskar dig av hela mitt hjärta. du är mitt ljus, jag behöver dig. alltid!

aja, nu ska jag fånga dagen eller nåt i den stilen. jag har ingenting inplanerat. jag ska väl försöka ordna upp det som jag har ställt till med. för jag klara mig inte utan er.
kärlek/Mariah


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0