ännu en skolvecka har gått.
nu börjar den där ensamhets känslan krypa tillbaka hos mig.
jag vill inte vara ensam längre!
jag överlevde iallafall allahjärtans dag, var glad.
måste verkligen bort härifrån, jag klarar inte av detta någe mer.
bort från allt och alla, utan att behöva tänka.
nu när jag mest behöver dig, varför känner jag mig så ensam och övergiven?
aja, allt kan ju inte vara en dans på rosor. men man skulle ju bli glad om det
någon gång var i närheten att vara det.

men,men. min uppgift är att glädja andra, och då undrar jag när någon ska glädja mig?

det känns som det inte finns någon som man kan lita på fullt ut, man har bara sig själv. folk lovar en massa som de sedan inte håller, jag klara inte av några mer brutna löften, även om det så skulle vara minsta saken så pallar jag det inte. jag kanske inte säger att jag blev sårad eller att det gör något, men det är klart att det gör något.
och om du skulle någonsin ljuga för mig, så tappar du mig helt.
alla svek, gör så min kropp tappar kontrollen och de blir svårare för varje gång att hitta tillbaka till den man var innan att resa sig när man liksom har fallit. man blir nog aldrig riktigt hel.
faller du, så faller jag - pyttsan.

slut.