öken.
är så att jag inte ska vara lycklig?
varför skulle det vara en dumhet att vara kär?
när man säger något sådant får jag känslan av att man ångrar
allt som man hargjort. men hur kan man?
ibland så känner jag mig så lämnad efter bara, alla flyttade och lever sitt
egna liv. jag får liksom tjata mig till att få sällskap när jag är ensam.
men, hur ska man göra när man känner sig ensam när man inte ens är ensam.
alla säger att man ska göra sitt bästa hela tiden så man slipper se tillbaka när man
blir äldre och ångra sig. men hur ska man kunna göra sitt bästa när man känner sig kränkt
och okoncentrerad för man bara tänker och tänker hela tiden.
till en början så kunde man skjuta bort tankarna så man kunde prestera på topp, men sedan när
man blev ensam så blev ju allt så rakt på. de vet liksom hur det är, men det är inte mitt i det hela.
om jag fick önska mig en enda sak här i livet så skulle det inte vara pengar eller någon flashig bil, utan
det skulle vara evig lycka och att ensamhetskänslan skulle avta.
det känns som allt jag skriver här är negativt och väldigt egoistiskt, men jag skriver bara sannigen. hur jag känner mig, människor säger att ord inte känns. men jag skulle hellre bli slagen än att utstå denna "psykiska process" eller vad man ska kalla den. visst, det finns mycket som jag ska vara så lycklig över, men jag kan inte direkt glädjas åt det fullt ut för jag vet att lyckan vara inte förevigt. eller kan den?
tänk om allt kunde vara som när man var liten, när man kände sig hel och man längtade till saker, saknade saker och kunde hitta på låtsas kompisar att leka med när man var ensam. om man skulle göra det nu så skulle folk tro att man var sinnes sjuk. och man har ju inte den livliga fantasin kvar. too bad.
aja, snart ska jag till skolan. men jag kände att jag var tvungen att få skriva av mig lite så dagen blir bättre och jag kanske kan skjuta tankarna åt sida och försöka vara glad.
peace & love, love to everybody that needs it <3
puss!
jag tror att ensamheten aldrig riktigt avtar. det går nog inte. när du lever så lever du ju ensam med dina egna tankar. även då du försöker skriva ner dom eller försöker förklara dom för andra så kan ingen annan än du riktigit förstå vad du tänker och känner eftersom du är du och dom är dom. det är en teknisk omöjlighet. detta gör inte saken lättare dock. nej bara ännu mer förtvivlande jobbigt. som om allting är förstort för att kunna ta på och känna. men det kanske det inte är. vi kanske bara gör det större.
fortsätt skriva ifall att det känns bättre på det sättet. strunta i om det är egoistiskt eller annat. ingen är tvingad att läsa det som står här. ingen är tvingad att ta åt sig men du vill skriva och du vill påverka med ord(nu antar jag saker förlåt).
jag kände igen mig i det du skrev. men på vilket sätt kan jag inte riktigt säga. du vet ibland så bara känns det på vissa sätt och man kan inte riktigt göra någonting åt det. hoppas att du kan sova inatt och att inte ensamheten gnager i dig så som den gnager i mig just nu, kramar. ellen (du vet hon i estet ettan)
